08 mars, 2015

Gentrifiering: Efter trendiga kaffebarer ser experten social rensning av stadens fattiga


Hackney är Londons motsvarighet till Brooklyn i New York, en symbol för det urbant hippa.

Sedan Hackney blev den hippaste platsen öster om Brooklyn har det skrivits tusentals artiklar om de senaste trenderna i denna fattiga Londonkommun i stadens nordöstra delar. Längs en gata som pressen för inte så länge sedan kallade Murder Mile för den gängkriminalitet som pågick där ligger nu den mysiga bokhandeln, trevliga butiker och ett trendigt vattenhål beskrivet som a shabby chic historic pub for craft beers.
Hackney är en utmärkt plats för den som vill studera alla upptänkliga former av gentrifiering, det begrepp som används för att beskriva vad som händer när mer välbärgade invånare tar över och börjar rusta upp nedgångna stadsdelar och snabbt tvingar de fattigare människor som bott där på flykt. Dessa ”urbana pionjärer”, ofta med kreativa konstnärstyper i främsta ledet, ”upptäcker” intressanta områden med potential som de med stor entusiasm börjar förändra.
När det hela blir hippt och trendigt följer nya människor med mer pengar efter och snart stiger priserna på bostäder och allt annat i området snabbt uppåt. Om allt roligt, mysigt och coolt som händer på vägen skrivs det mycket. Däremot hör vi sällan något från de människor som bodde där innan cirkusen drog in.
The Guardian bjöd i början av veckan på ett undantag. I ett lokalt projekt har besökare vid ett soppkök dit många av Hackneys fattiga kommer intervjuats om deras syn på det som sker på den plats där de många fall levt hela sina liv. Joseph, en av de intervjuade, har sin syn klar på de kreativa hipstertyper som tagit över många platser i Hackney.
”De borde få en injektion av humor. De tar sig själva på alldeles för stort allvar.”
Under arbetet med min Londonbok har jag de senaste fem åren rört mig mycket längs de frontlinjer där Londons förändringar sker i ett ofta svindlande tempo. Omvälvningen skapar en dynamisk stad, men konsekvenserna av utvecklingen är katastrofal för många av Londons invånare.
För några veckor sedan kunde morgonpendlarna på några platser i London ta del av förtvivlade budskap på stora digitala reklamskyltar, som upplåtits till ett forskningsprojekt för att väcka uppmärksamhet kring gentrifieringens konsekvenser.
Citaten som rullade fram på skyltarna var insända av mer eller mindre förtvivlade människor som insett att de inte längre har råd att bo kvar i London, eller i varje fall inte i den del av staden där de växte upp eller där de skulle vilja bo.
”London är bedrövligt om du inte är rik” (konstnär som ger upp livet i trendiga Hackney för att flytta till USA).
”Jag har inte råd att bo kvar i staden jag föddes i. Det känns bedrövligt” (en person flyttat från södra London till landsorten utanför Cambridge).
”Jag förutspår att vi kommer att få se en kompetensflykt” (Londonbo som oroar sig för stadens framtid).
”London är fantastiskt om du är ung eller rik. Jag är ingetdera” (budskap från en av alla uppgivna).
Härom veckan gick jag till Royal Academy of Arts vid Piccadilly för att ett av alla intressanta evenemang som regelbundet arrangeras med Londons utveckling som tema. Jag gick främst dit för att lyssna på Loretta Lees, en av världens ledande experter på gentrifiering. Lees, en kulturgeograf från London nu verksam vid University of Leicester, tvekar inte när hon ska beskriva den utvecklingen som pågår inte bara i London och New York, utan i de flesta storstäder världen över.
Stadsförnyelse i alla dess former, med alla förskönande omskrivningar, handlar enligt Loretta Lees numera närmast uteslutande om social rensning. Den moderna, kreativa storstaden håller på att bli ett reservat för de välbärgade och de framgångsrika.
I London, precis som i New York, får utvecklingen extra bränsle av ett enormt inflöde av utländskt kapital som investeras på fastighetsmarknader som gått från lokala till globala. I London är utvecklingen minst sagt svindlande, från skäggiga hipsters som öppnar kaffebarer där ingen skulle ha satt sin fot för några år sedan till den skog av smaklösa höghus med lyxlägenheter som byggs längs Themsen.
- Samhället har en skyldighet att skydda medborgarna från den gentrifiering som pågår. Vi måste få ett stopp på den kult kring fastigheter som råder här nu. Det finns de som hävdar att gentrifiering är bra för ekonomin, men det mesta av forskningen pekar på motsatsen, säger Loretta Lees under evenemanget vid Royal Academy of Arts.
Loretta Lees är en av experterna som bidragit till svensk antologi om gentrifiering som utkom i fjol (hör mer om den i det här inslaget från Sveriges Radio). Bland svenska akademiker inom området pågår en allt livligare debatt om gentrifieringens konsekvenser, men att påstå att denna debatt nått ut till den breda allmänheten vore en överdrift.
Jag träffar regelbundet hyfsat informerade personer i min omgivning som inte känner till begreppet gentrifiering.
Mer drag i debatten är det i London och New York. Sällan har hettan varit lika intensiv som när filmregissören Spike Lee fick ett utbrott under ett framträdande i Brooklyn i början av 2014. Lee, som växte upp i Brooklynstadsdelen Fort Greene, gick igång ordentligt när han från publiken fick en fråga om han inte även kunde se ”den andra sidan” av gentrifieringsdebatten, alltså att utvecklingen också har positiva sidor.
Lee talade om vad han kallar the motherfuckin’ Christopher Columbus Syndrome, alltså hur hippa, nästan alltid vita trendsökare ”upptäcker” nya stadsdelar redo att förvandlas. Ungefär som européerna en gång i tiden ”upptäckte” Amerika, där indianerna förvisso redan bodde.
Precis som indianerna trängdes undan tvingas dagens fattiga storstadsbor, ofta ur etniska minoritetsgrupper, bort när gentrifieringsvågen drar fram. Förr var myndigheterna inte så noga med sophanteringen i det fattiga Fort Greene där Spike Lee växte upp. Förr hade polisen inte så bråttom att rycka ut när någon behövde hjälp. Förr tilläts skolorna förfalla.
Nu, i det ”nya” gentrifierade Brooklyn, är läget ett annat, konstaterar Lee i sitt sju minuter långa, osande utbrott som New York Magazine rapporterade om.
New Yorks senaste frontlinje i denna utveckling går nu i South Bronx. För inte så länge sedan var det en symbol för urban misär av värsta sort. Nu har the real estate motherfuckers, som Spike Lee kallar fastighetsmäklarna, satt en ny etikett på området.
”SoBro” kallas denna numera hippa del av New York.
Spike Lee verkade måttligt imponerad.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar