22 mars, 2015

Pubnostalgi: Gamla slitna ställen är det nya heta i ett chict sjabbigt östra London


En av många pubar där Charles Dickens samlade inspiration till sin Londonskildringar.

Varje gång jag återvänder till London finns det några ställen dit jag snart styr mina steg. En kort promenad från mitt lilla krypin i Stepney, en gammal arbetarstadsdel i hjärtat av Londons East End, finns ett sådant ställe vid Narrow Street nere vid Themsen.
Ena sidan av gatan, den närmast floden, kantas av gamla hamnmagasin och andra byggnader från den tid då fartyg från jordens alla hörn låg för ankar på Themsen. På andra sidan gatan ligger moderna bostadshus från den enorma förvandling av Londons Docklands som inleddes för några årtionden sedan. De dyra lägenheterna ägs i huvudsak av välavlönade tjänstemän från finansdistriktet Canary Wharf en bit bort, vars höghus bildar ett märkligt mini-Manhattan vid kajerna i vad som för inte så länge sedan var en av Londons viktigaste hamnar.

Vid Narrow Street ligger en liten gammal pub som odödliggjordes av Charles Dickens i hans sista fullbordade verk, ”Our Mutual Friend” (”Vår gemensamme vän”), som först publicerades i serieform 1864-65. Boken skildrar växande klassklyftor och girighet i det snabbt expanderande London under den viktorianska eran.
Redan tidigt i boken får läsaren stifta bekantskap med en liten pub vid flodkanten som Dickens gett det långa namnet The Six Jolly Fellowship Porters. Den gamla puben har ett ”vattusiktigt yttre” och inne i den trånga lokalen ”finns inte ett plant golv och knappt några raka linjer alls”. Allt är snett och vint. Ut mot floden stretar vad Dickens beskriver som en galen träveranda hängande över vattnet likt en feg dykare som i sista stund ångrat sig inför språnget.
Ändå har den gamla puben i boken överlevt många finare ställen, och ska överleva ännu fler.
Om förebilden till Dickens skildring av den skeva gamla puben visste jag inget när jag första gången klev in i värmen på The Grapes, detta lilla hak i Limehouse som är en av Londons historiska Themsenpubar där gästerna i bortåt 500 år kunnat blicka ut över floden.
The Grapes var ett av alla ställen Charles Dickens gärna frekventerade under sina under utforskningar av Londons East End och den lilla puben fick en plats i ”Our Mutual Friend”, lätt förklädd till The Six Jolly Fellowship Porters. Puben blev snabbt en favorit när jag för ett antal år sedan började utforska mitt nya närområde.
Kopplingen till Dickens blev jag snabbt varse om redan vid första besöket, då det hänger porträtt på den legendariske gästen på pubens väggar. När jag först gick dit, efter tips från min hyresvärd, var det ett stillsamt litet ställe, med precis den där atmosfären man önskar för att samla tankarna över en stilla öl.
Vad som sedan skulle följa var jag därför inte beredd på. En vinterkväll i början av 2012 närmade jag mig The Grapes med ung kollega från Sverige på besök. Jag hade utlovad lite genuin pubatmosfär, men utanför entrén vimlade det av fotografer och uppståndelsen fortsatte inne i puben där det var fullt av vad som verkade vara prominenta gäster.
Vi lyckades hitta en plats vid ett av de få borden innanför bardisken och hade inte mer än smakat på den första ölen när en grånad herre steg fram och artigt hälsade oss välkomna.
- Det var ju Gandalf, utbrast min unge kollega hänfört när mannen gått vidare.
Visst, det var den kände skådespelaren Ian McKellen, Sir Ian, med mängder av hyllade framträdande på Londons scener bakom sig och världskänd som trollkarlen Gandalf i Sagan om Ringen- och Hobbitfilmerna. Sir Ian, som bor alldeles intill puben, hade tagit över som ny ägare av The Grapes. Därför det mediala intresset denna kväll.
Trots Ian McKellens försäkringar om att puben skulle förbli ett enkelt litet lokalt vattenhål för törstiga invånare i Limehouse har all uppmärksamhet bäddat för motsatsen. Till och med premiärminister David Cameron har varit där, för ett möte med medieprofilen och gayrättsaktivisten Stephen Fry. Numera flockas besökare från när och fjärran i den trånga gamla byggnaden, som hänger ut över Themsen. Från träverandan kan man iaktta floden och de enstaka båtar, mest snabba katamaraner, som glider förbi.
Tittar man till vänster reser sig bank- och finansskraporna i Canary Wharf mot skyn en bit bort. För att bo i de ombyggda gamla hamnmagasinen längs Narrow Street krävs ett fett bankkonto, medan fattigdomen i de sista resterna av social housing i Poplar inte ligger långt bort. Här skulle en nutida Dickens hitta mycket stoff till skildringar av klyftornas London.
Under mina senaste vistelser i London har dock besöken på The Grapes blivit mer sällsynta. Stället har helt enkelt blivit för populärt, efter all uppmärksamhet och den stjärnglans Ian McKellen spridit över Dickens gamla favoritpub. Ibland är det så mycket folk där att det är svårt att komma in i den trånga lokalen, även om ett besök i går kväll med en gammal kollega bjöd på precis lagom med folk och god atmosfär.
The Grapes är förstås fortfarande väl värt ett besök, trots att så många fler insett detta sedan uppmärksamheten kring stället ökat. En trappa upp finns en stämningsfylld liten restaurang för den som vill äta middag och blicka ut över Themsen.
Utvecklingen kring denna lilla pub speglar ett dilemma i dagens London, en stad där alla kurvor pekar uppåt och där framgången avspeglar sig på många olika sätt. Udda, sjabbiga gamla ställen i East End, av den typ ingen frivilligt skulle ha besökt för något årtionde sedan är nu helt rätt i en tid då det urbana idealet gärna ska vara lite edgy, som man säger här.

Sådant finns det gott om i östra London, där Jack the Ripper ersatts av Jack the Hipster. Det finns nog en del som saknar den gamla goda tiden då folk utifrån inte vågade sätta fot i denna del av London.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar