22 maj, 2015

Mordet på en vän: Besök från USA väcker minnen från en härlig tid med ett tragiskt slut

En vägkorsning i den amerikanska Mellanvästern där jag miste en vän i ett vansinnesdåd för länge sedan.

Om ett par dagar står jag på Kastrup i Köpenhamn för att ta emot några besökare från USA, en energifylld kvinna som närmar sig 90 och två av hennes nu pensionerade döttrar. För 40 år sedan var de en del av vad som blev min ”amerikanska familj” under ett år som utbytesstudent delstaten Indiana i USA.
Den 10 augusti 1974 klev jag tillsammans med andra nordiska utbytesstudenter ombord på ett chartrat Pan Amplan på just Kastrup med destination Detroit. Det var det en dröm som gick i uppfyllelse. Under en stor del av min skoltid hemma i Skellefteå hade jag suttit på biblioteket och läst böcker om USA och fantiserat om att en dag få åka dit.
Året jag hade framför mig kom på många sätt att prägla mig för livet. Det väckte en bestående nyfikenheten på världen bortom den trygga tillvaron i min norrländska hemstad. Jag fick ett andra hem och en andra familj, som jag nu hållit kontakt med i 40 år. Det gav förstås också ett djupt rotat intresse för det amerikanska samhället.

Målet för min resa låg fyra timmars bilfärd från Detroit, i en stillsam förort till Fort Wayne i delstaten Indiana. Denna oansenliga stad är ungefär lika stor som Malmö och knappast en plats utbytesstudenter drömmer om att hamna på när de paras ihop med lämpliga värdfamiljer. Indiana tillhör också de mer anonyma delstaterna i USA, men för mig passade det perfekt.
Jag hamnade hos en stor läkarfamilj i förorten New Haven och möttes av en varm gästvänlighet och en skolmiljö som tog emot mig med öppna armar. Indiana, och särskilt dess huvudstad Indianapolis, brukar kallas ”Crossroads of America” då det ligger i skärningspunkten mellan nord och syd, öst och väst. För mig har Indiana på något sätt blivit själva sinnebilden för det egentliga Amerika.
Till ”mitt” Indiana har jag genom åren återvänt flera gånger och varje gång rest därifrån med en tanke att någon gång försöka skildra detta egentliga Amerika på något sätt. Det finns också ett oläkt sår i mina minnen från Indiana, en sorglig historia som dessvärre tillhör vardagen i berättelsen om det amerikanska samhället.
Under mitt år på New Haven High School spelade idrotten en central roll för mig och i skolans friidrottslag var Leland Atteberry min bäste vän. Han var ett år äldre, jag var junior och gick näst sista året, han var senior och inne på sista året. Leland var stavhoppare och kapten för friidrottslaget, jag längdhoppare och sprinterlöpare med hyfsad framgång.
Om jag någon gång kände mig vilsen fanns Leland alltid till hands. Han var den vänligaste av själar, trots att han tillhörde skolans tuffa idrottsstjärnor med hög status som en av nyckelspelarna i amerikansk fotboll. Vi hade kul tillsammans och Lelands vänskap var en trygghet när jargongen i omklädningsrummet någon gång blev onödigt tuff.
En vän för livet, tänkte jag när jag reste hem efter mitt år i Indiana. Men ett år senare, sommaren 1976, fick jag ett omskakande telefonsamtal från skolans friidrottstränare och läkaren som jag bott hos.
Leland hade blivit skjuten i ett vansinnesdåd när han var ute och åkte på sin motorcykel. Hans liv gick inte att rädda och mitt lilla hörn av det amerikanska hjärtlandet var i chock. Leland blev ett av alla offer för det meningslösa vapenvåldet i USA och jag har aldrig riktigt kunnat släppa tanken på det vad som hände honom. Tre minderåriga killar från landsbygden väster om Fort Wayne dömdes för mordet.
Inför min senaste resa till Indiana för några år sedan googlade jag efter information och hittade ett domstolsdokument från 1980 där en av de dömda överklagat sitt långa straff. I dokumentet fanns en detaljerad redogörelse för händelseförloppet den ödesdigra kvällen i slutet av maj 1976.
Det var en regnig kväll och de tre pojkarna färdades söderut i en blå pickup på lilla State Road 5 några mil väster om Fort Wayne. Den yngste av killarna, en 16-åring, hade en pistol med sig som han placerat under sätet. Bakom dem kom Leland Atteberry på sin motorcykel. Han hade hälsat på en bekant och var på väg hem.
När Leland körde om den blå pickupen vände sig killen vid ratten till sin kompis med pistolen och sa:
- Varför skjuter du inte killen på motorcykeln och så tar vi hans pengar?
- Det kan jag göra, om du vill, svarade killen och tog fram pistolen.
Han lutade sig ut genom bilfönstret och låtsades avlossa några skott, utan att göra det på riktigt. Killarna i pickupen fortsatte dock att diskutera om de skulle skjuta motorcyklisten framför dem.
När de kom fram till korsningen vid US Highway 30 svängde Leland vänster, i riktning mot Fort Wayne. Killarna i pickupen följde efter och av domstolsdokumentet förstår jag att vittnesmålen om vad som sedan hände gått isär.
Enligt en version satt killen med pistolen redo och uppmanade pickupens förare att bara säga till så skulle han skjuta.
- Nu, svarade chauffören.
Killen med pistolen avlossade tre skott i snabb följd. Två träffade och Leland kraschade med sin motorcykel på motorvägens mittrefug. En kula träffade ryggraden strax nedanför nacken och gjorde Leland totalförlamad. Det var i komplikationerna efter denna svåra skada han några veckor senare avled.
I rapporterna efteråt konstateras torrt att något motiv inte gått att finna. Leland blev ett av obegripligt många offer för det meningslösa vapenvåldet i USA. Det bara fortsätter, år efter år. Under 2013 beräknades omkring 30 amerikaner i snitt varje dag ha dödats av skjutvapen.
Det är en utgångspunkt för berättelsen om det amerikanska hjärtlandet. Men den har blivit så vanlig att få orkar reagera längre.
Vid mitt senaste besök i Indiana passerade jag korsningen mellan US 30 och State Road 5 under min färd från Chicago till Fort Wayne. Jag stannade bilen och klev ur för att ägna min vän en tanke, ett slags försenat farväl.

Nu återvänder tankarna på Leland, men också glädjen över ett år av min ungdom som gav mig så mycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar