04 juni, 2015

Bostadsfantasier: Köpa för 270 miljoner eller hyra för 334 000 kronor i veckan?

Notting Hill är en trevlig Londonadress, men priserna är lite väl mycket high end.

Den som gillar att ägna sig åt bostadsfantasier finner lätt sitt lystmäte i London. När jag återvände hit i söndags köpte jag en bunt helgtidningar på Heathrow och började under resan in till mitt enkla kyffe i stadens East End bläddra i Sunday Times välmatade bostadsbilaga.
Jag skulle gärna flytta till London på riktigt, men om jag inte på ålderns höst skriver några rejält bästsäljande böcker lär det stanna vid fantasier. Både böckerna och bostadsköpen, skulle jag tro.
Bara för att bekräfta den bild av Londons fullständigt galna fastighetsmarknad som jag skildrar i min reportagebok om staden börjar jag mitt fantiserande med bilagans utbud av vad som brukar kallas high end.

I detta ingår numera de mer eller mindre groteska höghus, ofta nybyggen längs Themsen, som byggs för en global kundkrets med obegränsade tillgångar. Investeringsenheter för mångmiljonärer, har dessa bostäder kallats. Eller kassaskåp staplade på höjden, som det hette i en annan fyndig beskrivning.
Jag börjar med ett typiskt exempel på detta, några slanka höghus i ett projekt kallat Chelsea Waterfront. Arkitektur i världsklass kallas det, en beskrivning få håller med om. De billigaste lägenheterna, med två sovrum sannolikt längst ner i husen med utsikt åt fel håll, kostar från 23 miljoner kronor. Jag orkar inte kolla vad de dyraste lägenheterna längst upp kostar, men lägg till en nolla som hamnar ni säkert ungefär rätt.
Sådant finns det gott om, men där kommer jag inte att spendera mina surt förvärvade miljoner den dag det blir dags. London erbjuder betydligt trevligare alternativ.
Längre fram i bilagan hittar jag exempel på sådant. Dessutom med chansen att bli granne med Tony Blair, vars lukrativa bostadsresa genom London jag skildrar i min bok. Nu finns exklusiva bostäder tillgängliga vid Connaught Square, nära Marble Arch, där Blair numera bor.
Det ser fint ut, men prislappen är lite väl high end. De renoverade lägenheterna i de fina gamla georgianska husen kostar mellan 160 miljoner kronor och drygt 270 miljoner kronor. Ska man ändå punga ut med så mycket pengar kanske det är bättre att satsa på ett trevligt stadsradhus i charmiga Notting Hill, en gång i tiden slum som nu blivit lyx. Hittar ett som ser bra ut för 120 miljoner kronor.
Ett ännu billigare alternativ hittar jag i likaledes trevliga Fulham, där nybyggda townhouses runt ett för London så typiskt parktorg säljs för så lite som 45 miljoner kronor. Det verkar nästan skumt billigt, så förmodligen är de enklaste varianterna ganska små.
Ett av de mest omdiskuterade, och förhatliga, begreppen i bostadskrisens London är affordable housing, vilket syftar på bostäder med ”överkomliga” hyror eller prislappar som ska göra det möjligt för vanligt folk att bo kvar i staden.
När byggföretagen ges klartecken för sina komplex av lyxbostäder i mångmiljonklassen ingår oftast ett krav på att inkludera ett antal lägenheter som är affordable. Dessa hamnar förstås i de minst attraktiva lägena och har ofta egna entréer, något som kallas poor doors i den hetsiga debatten. Dessa ”fattigmansdörrar” ska förstås säkerställa att den som spenderat många miljoner på en fin bostad inte ska behöva möte kreti och pleti när man lämnar sitt hem.
En hyra som anses affordable ligger ofta på 80 procent av marknadshyran i området, vilket betyder att den är allt annat än överkomlig för en låginkomsttagare. Det byggs också köplägenheter som är affordable, alltså tänkta för vanliga inkomsttagare. Sunday Times berättar om ett sådant ställe i Islington, där dessa överkomliga lägenheter säljs för motsvarande 13 miljoner kronor.
Om jag nu inte vill lägga ut tiotals eller hundratals miljoner kronor på en bostad i London, finns det då några alternativ? Självklart! Sunday Times ger exempel i ett reportage om de stackare som blivit accidental landlords, alltså ofrivilliga hyresvärdar, då deras dyra fastigheter varit svårsålda efter finanskrisen 2008.
Det går ingen större nöd på dessa ofrivilliga hyresvärdar. Men vill du hyra en representativ bostad krävs tillgång till disponibelt kapital. Sunday Times ger ett par lockande exempel. I fina St John’s Wood, där bland annat Paul McCartney bor inte långt från Beatles gamla klassiska studio på Abbey Road, finns ett elegant hus till uthyrning. Problemet är bara att det kostar bortåt 334 000 kronor i hyra – per vecka.
Då väljer jag nog hellre ett något enklare alternativa i trevliga Hampstead där veckohyran bara är 150 000 kronor.

Tills vidare bor jag dock kvar i det enkla rum jag hyr högst upp i ett gammalt stadsradhus i östra London. Det lämpar sig inte för representation, men det får duga tills bokförsäljningen tar fart på riktigt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar