17 juni, 2015

Storstäder: Dramatiskt maktskifte i Barcelona speglar ökad aktivism när klyftorna djupnar

Många Barcelonabor har tröttnat på horderna av turister. Nya borgmästaren har lovat ta sig an problemet.

Borgmästarval i andra länders storstäder uppmärksammas sällan av svenska medier. Fokus ligger av förståeliga skäl på internationell och nationell politik, presidentval och regeringskriser. Men det kan finnas skäl att tänka om, vilket jag ofta påminns om när jag följer nyhetsflödet i ledande brittiska tidningar.
Inte minst systertidningarna Guardian och Observer (som utkommer söndagar) har ofta intressant bevakning av vad som sker i städer runt om i världen. Guardian har sedan en tid till och med en särskild webbsajt, Guardian Cities (se här), som samlar ett brett material om viktiga urbana frågor som har stor betydelse för vår världs utveckling.

Den gångna helgens upplaga av Observer var ett bra exempel, med två dominerande artiklar om städers utveckling.
Den första handlade om Barcelona, som valt en ny borgmästare som väckt stor uppmärksamhet. I krisens Spanien har en rad ledande städer, däribland huvudstaden Madrid, sett dramatiska maktskiftet där representanter för gräsrotsrörelser via valurnorna tagit makten i stadshusen.
I Barcelona svors Ada Colau in som ny borgmästare i lördags. En osannolik ledare, kan tyckas, för succéstaden i Katalonien som blivit mångas absoluta favoritstad efter den förvandling som påbörjades för ett par årtionden sedan. Så sent som i fjol somras stod Ada Colau på barrikaderna och förespråkade en ockupation av stadshuset för att göra folkets röst hörd.
Hon är en sedan länge känd aktivist som var med och grundade en rörelse till försvar för invånare som hotades av vräkning i finanskrisens spår. Det folkliga upproret har sedan på kort tid förvandlats till verklig politisk makt sedan en bred opinion vänt sig emot den etablerade eliten i Barcelona och andra spanska städer.
De snabbt växande klyftorna i Europas storstäder, både i de sydeuropeiska krisländerna men även i metropoler som London, har skapat en aktivism bland invånarna som nu växer väldigt snabbt. I London, där jag kunnat följa en närmast lavinartad utveckling bara det senaste året, ligger fokus främst på bostadsfrågan. Här, och i många andra städer, blir det allt svårare för vanligt folk att kunna bo och för många är måttet nu rågat.
I London har dessa aktivister längre till den verkliga makten, även om det är fullt möjligt att en oberoende kandidat utanför de etablerade partierna på sikt skulle kunna samla en bred opinion och nå borgmästarposten. För de två ledande brittiska partierna, Labour och de Konservativa, har makten i London blivit allt viktigare, då staden har en så oerhörd betydelse för den brittiska ekonomin.
Medan jag skriver det här visar BBC en debatt mellan de fyra kandidaterna till posten som ny partiledare för det brittiska arbetarpartiet Labour. Det är ett blekt startfält som vill efterträda Ed Miliband, som hastigt avgick efter partiets fiasko i valet förra månaden.
En politisk kolumnist konstaterade i en av Londontidningarna häromdagen ett intressant faktum, nämligen att ett betydligt intressantare koppel Labourpolitiker har aviserat att de vill bli huvudstadens borgmästare i det val som ska hållas om ett knappt år.
Ett skäl till detta är förstås att posten som Labourledare förmodligen är ett politiskt självmordsuppdrag, som läget är i dag. Men det visar också vilken tyngd borgmästarposten i London fått sedan ett system med folkvald borgmästare infördes för 15 år sedan. De två män som hittills suttit på posten, Labours Ken Livingstone och konservativa Torys Boris Johnson, har trots begränsade maktbefogenheter gjort posten till en av de mest framträdande inom brittisk politik.
I ett vidare perspektiv understryker intresset för borgmästarposten i London den snabbt ökande betydelse den lokala politiken i världens storstäder fått på den globala arenan. Det beror i sin tur på att många av världens stora problem, från klimatfrågor till sociala orättvisor, måste lösas i städerna, av lokala ledare med lokal makt.
I en stor artikel i söndagens Observer konstateras av världens framtid är urban och att det därför är hög tid att börja ta städernas problematik på större allvar. I artikeln ges en rad exempel på den betydelse lokala ledare haft, från New Yorks förre borgmästare Michael Bloomberg till Sergio Fajardo som lett en förvandling av den tidigare knarkdominerade colombianska storstaden Medellin.
Ada Colau i Barcelona kommer säkert att följas av borgmästare med liknande bakgrund i andra europeiska städer. Politiska bedömare redogör för alla de problem hon står inför, inte minst att hon saknar en politisk majoritet i Barcelona stadshus. Men Ada Colaus valseger speglar en allmän opinion som tröttnat på politiker som bara gynnar de redan välbärgade.
Colau inledde med att sänka borgmästarlönen från 140 000 euro till 35 000 euro per år och avskaffa politikernas bilförmåner. Första dagen på jobbet sågs hon åka tunnelbana till stadshuset. Bostadsfrågorna har högsta prioritet för hennes styre och hon har lovat ta sig an en annan het fråga i Barcelona – den turism som vuxit lavinartat de senaste årtiondena.
Stadens popularitet har setts som ett kvitto på Barcelona framgångsrika förvandling, men med bortåt åtta miljoner turister årligen skapas inte bara arbetstillfällen och ekonomisk vinst utan även stora problem.
Allt fler invånare har tröttnat på invasionen och har därför valt en borgmästare som lovat försöka göra något åt saken.
                                                                  *

Med den här artikeln gör bloggen nu ett semesteruppehåll och återkommer i slutet av sommaren.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar